-2



De kanske tog tid innan de hände något, men de händer något i rätt riktning! 

Skärpning Emelie

Nej asså jag måste skärpa mig nu.. jag trodde verkligen inspirationen kom där ett tag då jag skrev ut min historia här på bloggen men den bara försvann och jag fortsätter dumt nog i mina dåliga vanor.. jävla skit. Varför ska de vara så svårt. Jag tror ingen kan förstå hur jobbigt de här är psykiskt. Jag vill verkligen bort från denna kropp, den är inte min. Jag vill hitta mig själv igen men hjärnan bara gör annat. Fan! 
Men jag tänker inte ge upp även fast jag så gärna bara vill lägga mig ner, men jag orkar inte vara där i botten igen. Jag har varit i den gropen alldeles för länge och nu på väldigt länge känner jag att jag börjar komma upp till verkligheten, inte helt men en bit.
Samtidigt är de väldigt svårt att inte ramla dit igen. Idag tex innan jag åkte på jobbet så stod jag framför spegeln i underkläder och kollade på mig själv och ville bara gråta och slå sönder spegeln. Jag ser bristningar på min mage som aldrig funnits där förut, de ser ut som gravida när deras mage töjs ut, magen hänger, mina bröst har ingen hållning längre och även där är de fullt med bristningar. Hur fan kan jag låtit mig själv göra såhär. Hur kan jag låta mig själv äta upp mig till 30 kg övervikt på inte ens ett år. De sista 20 kilona har kommit på mindre än ett halvår. Så sjukt besviken på mig själv och mitt upp i de ska man vara stark och göra ändring på de.
Jag försöker iallafall och ska fan i mig inte ge upp för då kommer jag nog inte finns kvar här länge till, för de jag håller på med är ett självmord, ett utdraget självmord. Jag måste tillbaka innan jag inte har något liv att komma tillbaka till.
 
Familjen är stöttande iallafall och de betyder ju oerhört mycket. Pappa har gett mig lite inspiration och gjort en deal med mig som förhoppningsvis ger mig ett peppande mål. 
Jag behövde mest skriva av mig här bara, alla dagar kan inte vara positiva och att nå sina mål i livet är inte alltid en dans på rosor. 

RSS 2.0