Less på att vara fet och äcklig

Alltså behöver jag ens säga mer? Mitt tålamod är känt för att inte existera och jag orkar inte vänta på hur jävla lång tid det här kommer ta. Vill ha tillbaka min gamla kropp på mina ynka 65 kg NU och vara jävligt nöjd med dom. Nå himla avundsjuk på er som har en slank kropp, kan äta vad fan ni vill och inte gå upp ett gram. Seriöst, inser ni hur lycklig ni är? Om jag kollar på en bulle går jag upp 4 kg och det är inte ens att överdriva. Hatar denna satans jävla kropp. Hade kunnat oftrat allt för att byta. 
Tack för mig var tvungen att skriva av mig.

Kommentarer
Postat av: Therese

Minns inte hur jag hittade din blogg. Men ville bara säga kämpa på och ge inte upp. Det tar lite tid men snart så kommer du se förändringar. Jag hejar på dig :)

Svar: Tusen tack!
Emelie Blom

2014-02-10 @ 09:42:58
Postat av: Anonym än så länge.

Hej! Jag vet vem du är, men du vet nog inte vem jag är.. (inte än, iallafall.) Jag tänkte bara säga ett par saker till dig. Och det är att jag är en tjej på 20+ som har samma "problem" som dig. Jag var för några år sedan slank och fin. Var väl en "S" och var nöjd med det. Varken för lite, eller för mycket. Men sedan hände något. Och jag ramlade ner i ett dumt mönster. Allt blev helt plötsligt mycket godare. Blev sugen på allt. Och jag stoppade i mig. För att linda mitt sug, och min hunger. Och från ingenstans växte min kropp alldeles för fort. Jag hann inte se det innan det (enligt mig) var försent. Och då hade man helt plötsligt gått upp dryga 20 kg. Och min längtan efter min gamla kropp är stor. Jag vill så gärna få tillbaka mitt gamla jag. Där min dubbelhaka inte syns, där magen inte hänger över byxkanten och inte tala om att kunna ha sina gamla kläder... Jag har dock inte hittat motivationen till detta. Men hoppades att jag kanske kunde hitta lite styrka i dig. Att vi kanske kunde ta oss igenom denna resa tillsammans.. På just nu... två helt olika håll. Och jag som "anonym." Jag har helt enkelt inte vågat säga det högt för mig själv eller helt enkelt erkänna att jag lät detta hända. Så jag vågar heller inte gå ut med mitt namn. Men en dag hoppas jag att jag vågar göra det.

Du ska ha en klapp på axeln som ens vågar berätta detta för hela bloggvärlden, för att våga prata om det är väl första steget...

Hoppas vi hörs!

2014-02-16 @ 23:43:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0